SVENSKA: Nackas namn kommer av ”Nacken”, den höga bergsformation som leder från staden Stockholm och ut mot skärgården och havet. Här fanns tidigt små verkstäder och industrier, mtegelbruk och garverier, som utnyttjade läget vid vattnet och närheten till staden. Vid Nackam Ström fanns en kvarn, och kvarnhjulet är än i dag kommunens symbol. Senare byggdes sommarvillor och trädgårdsstäder samtidigt som industrierna blev större och drog till sig arbetare från både Stockholm, resten av Sverige och länder som Finland och Italien.

I dag är industrierna borta och de bebyggda delarna av Nacka domineras av villaområden: Storängen, Skuru, Duvnäs, Skogalund, tillsammans med områden av flerfamiljshus med jämna mellanrum: Finntorp, Saltängen, Ektorp. Namnen kommer från en annan tid, när gårdar och torp producerade jordbruksvaror för Stockholms invånare. I dag är bebyggelsen tätare i dalarna och invånarna är köpstarka och välutbildade.

Men uppe på Nackens platåer syns inte husen, motorvägarna och galleriorna. Här är det tyst, förutom knastret av tallbarr och kottar, tillsammans med motorvägens tysta sus i bakgrunden. Det enda som syns är andra skogsklädda berg, följda av fler skogsklädda berg. Att röra sig upp och ner utefter bergssidorna är svårt, de är branta och fulla av stora stenblock som fallit ner mot vägarna därnere. Rådjurens stigar går kors och tvärs genom riset, och det är lätt att se hur de river upp marken när de halkar på vägen upp. En stor del av Nacka är fortfarande tallhedmark.

Över hela Stockholm syns nackamasterna, två blinkande master på 300 meter som används för att sända tv, radio och mobiltelefonsignaler. De är placerade där för att terrängen är så ogenomtränglig och bergen så höga. Sabotage är inte lika lätt då. Masterna ligger en stunds vandring från vårt hus. I Hästhagen, villaområdet som ligger närmast, hörs det svirrande ljudet från masterna som träffas av vinden hela tiden, och de blinkande ljusen är starka som fyrar.

ENGLISH: Nacka’s name comes from “Nacken”, the high mountain formation that leads from the city of Stockholm out towards the archipelago and the sea. Early on, there were small workshops and industries, brickworks and tanneries here, which took advantage of the location by the water and the proximity to the city. At Nacka Stream there was a mill, and the mill wheel is still the symbol of the municipality to this day. Later, summer villas and garden cities were built at the same time as the industries became larger and attracted workers from both Stockholm, the rest of Sweden and countries such as Finland and Italy.

Today, the industries are gone and the built-up parts of Nacka are dominated by residential areas: Storängen, Skuru, Duvnäs, Skogalund, together with areas of multi-family houses at regular intervals: Finntorp, Saltängen, Ektorp. The names come from another time, when farms and crofts produced agricultural goods for Stockholm’s residents. Today, the settlements are denser in the valleys and the inhabitants have purchasing power and are well educated.

But up on Nacken’s plateaus, the houses, motorways and malls are not visible. It’s quiet here, except for the crackle of pine needles and cones, along with the quiet hum of the highway in the background. The only thing visible are other forested mountains, followed by more forested mountains. Moving up and down the mountain sides is difficult, they are steep and full of large boulders that have fallen down towards the roads below. The deer trails criss-cross the ice, and it’s easy to see how they tear up the ground as they slip on their way up. A large part of Nacka is still pine heath land.

All over Stockholm you can see the Nacka Masts, two flashing masts of 300 meters that are used to transmit television, radio and mobile phone signals. They are placed there because the terrain is so impenetrable and the mountains so high. Sabotage is not so easy there. The masts are a short walk from our house. In Hästhagen, the closest residential area, the whirring sound of the masts being hit by the wind is heard all the time, and the flashing lights are strong like beacons.

SVENSKA: Mitt hem är Orkney, en ögrupp utanför Skottlands norra kust där Nordsjön möter Atlanten. Under åren 2016–18, bit för bit, vandrade jag längs hela kustlinjen på den största ön, där jag växte upp: Orkney Mainland. När jag var färdig började jag vandra sträckorna längs med kusterna på de andra öar som utgör skärgården, något som kan komma att ta mig en livstid att slutföra.

Mina vandringar registreras med hjälp av en kombination av GPS-spårning, fotografier och handskrivna anteckningar på kartor. Jag håller mig så nära kustlinjen som det är möjligt och säkert, och varje del går jag bara en gång. Detaljer från turerna loggas noggrant: kuststräckan, tidsåtgången och mina upplevelser och upptäckter skrivs ner längs med rutten. Till en början litade jag mer på mitt minne och skrev mindre. Nu, när jag går på öar där jag aldrig har bott, är jag girig; Jag skriver ner allt, mina ord rinner ut i havet.

Vandringarna är mitt sätt att samla in Orkney bit för bit, att förvandla varje liten del till något jag kan behålla inom mig. Varje vandring blir till en del av platsen, och jag kan återuppleva den när jag blickar ut över landskapet, som en levande karta. Black Craig myllrar av rosa strandtrift. Starar prasslar under en brygga i Stromness. Isbister Bay kantas av bildelar och valben. Vid Rose Ness är gräset varmt, medan vågor dånar i grottorna under Costa Head, där marken är frusen och hård. Honungslena ljusa pölar i dalen vid Rackwick efter dagar av regn. En efter en, mellan jagande moln över himlen, dyker stjärnor upp över Eynhallow. Kalla och ensamma i ett mörkt hav.

ENGLISH: My home is Orkney, a group of islands off the north coast of Scotland where the North Sea meets the Atlantic. From 2016–18, section by section, I walked the entire coastline of the island where I grew up: the Orkney Mainland. Once completed, I began walking the coasts of the other islands which make up the archipelago, something which may take me a lifetime to complete.

My walks are recorded using a balance of GPS-tracking, photographs, and hand-written notes on maps. Keeping as close to the edge as is safe, each journey is made only once. Details from a walk are carefully logged: the coastal distance, the duration, and my experiences and discoveries are written down alongside its route. At first, I relied more on my memory, writing little. Now, walking the islands where I’ve never lived, I am greedy; I write everything down, my words spilling off into the sea.

These walks are my way of collecting Orkney piece by piece, turning each section into something which I can keep and hold. Each day spent walking is locked into the land, and I can bring the experience back by running my eyes over the landscape, as a living map. Black Craig is thronged in sea-pink. Starlings rustle under a Stromness pier. Isbister Bay is lined with car parts and whale bones. At Rose Ness, the grass is warm, while waves thunder in the caves under Costa Head, its ground frozen hard. Honeyed light pools in the valley at Rackwick after days of rain. One by one, between moving clouds, stars appear over Eynhallow, cold and lonely in a dark sea.