SVENSKA: Hej Frances! — Tack för din text om höstmörkret Frances. Här på min plats vet man aldrig vad som väntar under den mörkaste årstiden: Blir det snö, slask eller bara uppslukande svart? I år hade vi tur. Snön kom så tidigt i år, redan i slutet av november, och den låg kvar! Genast händer det så mycket, kroppen ställer om från att överleva till att känna glädje.
ENGLISH: [A World of its Own] Hi Frances! — Thanks for your text about the autumn darkness. Here in my place, you never know what awaits you during the darkest season: Will it be snow, sleet or just overwhelming black? This year we were lucky. The snow came so early this year, already at the end of November, and it stayed! Immediately so much happens, the body switches from surviving to feeling joy.
Kanske är det barndomsminnena som kommer tillbaka, snö betydde pulkaåkning i den breda långa backen i området där jag växte upp. Alla barn samlades och åkte långt in på kvällarna i skenet av lamporna längs med gångvägen nedanför backen. Det var det roligaste under vintern och jag tror att minnena ger en vänlig inställning till snöskottning, skrapande av bilrutor, snövallar på trottoarer och barnens blöta kläder som ska pressas in i torkskåpet. Men så är det förstås också ljuset. Det bleka, klena ljuset som stiger över horisonten reflekteras plötsligt i en helt vit yta istället för en svartbrun. En mörk väg klockan åtta på morgonen blir till en gnistrande ljus sagostig nästa dag vid samma tid, och ljuset flödar in i huset.
Maybe it’s childhood memories that come back, snow meant sledding on the wide long hill in the area where I grew up. All the children gathered and rode until late in the evening, in the glow of the lights along the walkway below the hill. It was the most fun of the winter and I think the memories bring a friendly attitude to shovelling snow, scraping car windows, snow banks on sidewalks and the kids’ wet clothes to be pressed into the drying cabinet. But then, of course, it is also the light. The pale, faint light that rises above the horizon is suddenly reflected in a completely white surface instead of a blackish brown. A dark road at eight in the morning turns into a sparkling light fairy tale the next day at the same time, and the light flows into the house.
Vi åker ut till Värmdö och går längs med havet i mitten av december. Allt är stilla och tyst. Allt luktar snö. Tiden har stannat, inte ens vasstråna vid iskanten rör sig. De är täckta av rimfrost, precis som tallarnas barr och stammar. Inga ljud hörs, inte från fåglar, inte från ekorrar, inte från bilar. Den tjocka mattan av snö suger upp allt och får platsen att verka som en helt egen värld. Trots att det är en molnig dag är ljuset välgörande, skuggorna jämnas ut när det studsar mellan marken, träden, isen och himlen. Det är som att vara inuti ljuset, ett matt och allomfattande ljus. Skorna sjunker ner i snön när jag går in från bryggan för att fotografera tallarna på nära håll, det knarrande ljudet sugs upp direkt. Detta är vinter.
Vi hörs snart igen — Anna.
We drive out to Värmdö and walk along the sea in mid-December. Everything is still and quiet. It smells like snow. Time has stopped, not even the reeds at the edge of the sea ice move. They are covered in hoarfrost, just like the pine needles and trunks. No sounds are heard, not from birds, not from squirrels, not from cars. The thick carpet of snow absorbs everything and makes the place seem like a world of its own. Even though it’s a cloudy day, the light is benevolent, the shadows smoothed out as it bounces between the ground, the trees, the ice and the sky. It is like being inside the light, a dull and all-encompassing light. The shoes sink into the snow as I step in from the dock to photograph the pines up close, the crunching sound absorbed immediately. This is winter.
Until next time — Anna.
Ljuset—Mörkret 