[SVENSKA] Hej Anna — tack för fickan av lugn och is som du beskrev i ditt förra inlägg, det var något som verkligen saknats under min vinter i ett mycket fuktigt Glasgow.
I mitt förra inlägg skrev jag om hur vandringarna på Orkney hjälpte mig att ta tillbaka natten och vinna över rädslan för mörkret. Men det dröjde inte länge innan ett nytt perspektiv hotade den här nyvunna tilliten. För några år sedan började jag undersöka folktron på Orkney eftersom det var temat för en grupputställning jag deltog i. På biblioteket lånade jag ett exemplar av “Orkney Folklore and Traditions” av Walter Dennison, och sedan jag läste den är jag inte längre lyckligt okunnig när det gäller den obehagligt stora mängd mytiska varelser som väntar på mig därute!
[ENGLISH] Hi Anna — I enjoyed the pocket of calm and ice which you described in your last post, something which was certainly missing from my experience of winter in a very soggy Glasgow.
In my last post, I wrote about the ways in which walking in Orkney had helped me to reclaim the night, conquering the fear of the dark. However, it wasn’t long until I learned of a new perspective which threatened to undermine this new-found confidence. A few years ago I began to research Orcadian folklore as a theme for a group exhibition. I borrowed a copy of ‘Orkney Folklore and Traditions’ by Walter Traill Dennison from the library – and since reading it, I am no longer blissfully unaware of the foul array of mythical creatures waiting for me in the dark!
Vintrarna på Orkney är långa, mörka och obevekliga, även med modern lyx som el och internet. Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha varit för människor i det förflutna, som skapade de här historierna runt elden, verkliga varningar som var på liv och död. Som Traill Dennison uttryckt det: “den ociviliserade vill förkroppsliga naturens alla fenomen… och årstidernas följd… genom att skapa en myt”.
I folktron på Orkney utspelas årstidernas kretslopp genom rivaliteten mellan Mither o´the Sea och hennes motståndare Teran. “Som i de flesta nordliga myter är den dualistiska idén stark”; och här förkroppsligas ljus och mörker av dessa motsatta krafter som tar sin boning i havet vid olika tider på året.
Sea Mither lugnar havet på sommaren och ger värme och liv åt allt levande, medan Teran, vinterns arga och skrikande ande, för med sig stormar, pest och död under de mörka månaderna. Deras kamp om dominans utspelar sig på våren och hösten, genom de hårda vindar som är vanliga runt vår – och höstdagjämning. Stormarna är kända som Gore Vellye (hösttumult) och Vore Tullye (vårkamp).
I november har Sea Mither förvisats, och Teran är på god väg. På Orkneys dialekt betyder hans namn “rasande ilska”, och som sådan släpper han ut hemska vidunder från deras sommarfängelse, den värsta av dem en varelse som kallas Nuckelavee. Det här är en varelse du inte vill träffa: en hudlös häst med en mans bål som växer från ryggen – bara senor, blod och muskler, och med ett stirrande öga. Nuckelavee dyker illvilligt upp ur havet och väntar i mörkret på att fånga och döda någon som är djärv nog att röra sig längs stranden på natten.
Winters in Orkney are long, dark, and relentless, even with the modern luxuries of electricity and an internet connection. It’s hard to imagine what it must have been like for people in the past, who created and told these stories around the fire, with real life-or-death warnings threaded through their tales. As put by Traill Dennison, ‘man in an untutored state personifies all the phenomena of nature… and the succession of the seasons… by creating a myth‘.
In Orkney folklore, the cycle of the seasons is played out through the rivalry between the Mither o’ the Sea and her nemesis Teran. ‘As in most of the Northern traditionary myths, the dualistic idea is strong’; and as such, light and darkness are embodied by these two opposing forces as they take hold of the sea at alternating times of the year. The Sea Mither calms the sea in summer, granting warmth and life to all living things, while Teran, the angry and shrieking spirit of winter, brings storms, pestilence and death during the darker months. Their battle for dominance takes place in spring and autumn, resulting in the fierce gales we often experience around the equinoxes. These storms are known as Gore Vellye (Autumn Tumult) and Vore Tullye (Spring Struggle).
By November, the Sea Mither has been banished, and Teran is well into his stride. In Orkney dialect, his name means ‘furious anger’, and as such he releases an assortment of horrible beasties from their summer prison, the worst of which is a creature called the Nuckelavee. This is a being you do not want to meet: a skinless horse with the torso of a man growing from its back – all sinews, blood and muscles, with one staring eye. It emerges malevolently from the sea, waiting in the darkness to catch and kill anyone bold enough to risk a journey along the shore at night.
Att läsa om Nuckelavee i ett bekvämt och upplyst vardagsrum är en sak, men försök gå ensam längs en mörk strand med den här nyvunna kunskapen lurande i bakhuvudet, då ångrar du att du någonsin öppnat boken! Det är för sent för mig nu; Jag har öppnat Pandoras ask. Hur mycket jag än försöker skjuta tankarna åt sidan – och erfarenheten säger mig att jag är säker – så för skymningen med sig en underliggande känsla av obehag. Mörka skuggor i periferin får liv, och mer än en gång har jag känt mig lättad när jag klivit över till andra sidan av en bäck . Nuckelavee skyr nämligen sötvatten. De här folksagorna har gett tryggheten i mörkret en kuslig dimension igen, en bakgrund av spänning till njutningen.
Kanske finns det något som väntar där ute i den svenska natten också?
Tills nästa gång – Frances.
Reading about the Nuckelavee from the comfort of a warmly-lit living room is one thing, but try walking alone by a dark shore with this new-found knowledge lurking in your imagination, and you might regret ever opening that book! It’s too late for me now; I’ve opened Pandora’s box. As much as I try to push these thoughts aside – experience tells me I am safe – as night falls when I’m out walking, it brings with it an underlying sense of trepidation. Strangely-shaped patches of darkness in the edge of my vision might take on a new, ominous life of their own, and more than once have I felt a relief when crossing a freshwater stream. These folktales have brought a background thrill to my enjoyment of true, untainted darkness.
Perhaps there is also something waiting out there in the Swedish night?
Until next time — Frances.
Ljuset—Mörkret 