SVENSKA: Hi Frances! — Det var länge sedan jag kunde skriva något. Du beskrev hur hösten drog in, och jag måste säga att den gjorde det med besked här med, precis som vanligt. Det är något med att man glömmer hur det är, helt plötsligt är det mörkt och kallt och tröttheten slår en i huvudet. Varje år tänker jag att bra kläder och bra mat ska göra att jag vill vara ute och att energin ska finnas kvar, men nej – det går inte att prestera, vara effektiv, hinna med. Och varför lär vi oss inte att anpassa oss efter det?
ENGLISH: [Down into the Darkness] Hi Frances! — It’s been a long time since I was able to write anything. You described how fall moved in, and I have to say it did so with aplomb here, just like it use to. There’s something about forgetting what it’s like, all of a sudden it’s dark and cold and the fatigue hits you in the head. Every year I think that good clothes and good food will make me want to be outside and that the energy will remain, but no – it is not possible to perform, be efficient, catch up. And why is it impossible for us to learn to adapt to it?
Det är ju en självklarhet: växter och djur går in i en viloperiod, det gör vi människor också. Varför ska november vara en månad när vi presterar lika mycket som i juni? Ändå sitter jag där med en kalender som inte tar hänsyn till mitt behov av vila. Det blir till att kämpa på. Jag går runt Långsjön, ett litet naturreservat tio minuter hemifrån. Vattenytan är helt stilla, det börjar skymma och luften blir blå. Jag försöker koppla bort allt i huvudet och bara vara i ett enda sammanhang. Det är svårt. På vägen hem ligger löven spridda över asfalten.
It is a matter of course: plants and animals enter a period of rest, so do we humans. Why should November be a month when we perform as much as in June? Yet I sit there with a calendar that doesn’t take into account my need for rest. It will be a struggle. I walk around Långsjön, a small nature reserve ten minutes from home. The surface of the water is completely still, it starts to get dark and the air turns blue. I try to disconnect everything in my head and to be present in just one context. It is difficult. On the way home, the leaves are scattered over the asphalt.
Flytten ut till Nacka för 12 år sedan har gett mig en ny syn på hösten. I stan var november hemsk, regn och löv som blåste upp i ansiktet, bussar som dundrade fram och sköt upp kaskader av brunt vatten över mig, som alltid frusen och nerböjd, var på väg mot en skyddad plats. Här ute är november bedövande vacker, med grå dimmor som sveper in sjöar och skogar där lavarna lyser på trädstammarna.
The move out to Nacka 12 years ago has given me a new view of autumn. In the city, November was horrible, rain and leaves blowing up in my face, buses thundering past and shooting up cascades of brown water over me, who, always frozen and bent over, was heading for a sheltered spot. Out here, November is stunningly beautiful, with gray mists enveloping lakes and forests where the lichens glow on the tree trunks.
Gräs, vass, mossa och löv i olika grå, bruna, gröna och gula nyanser som ger ett lugn och samtidigt en fantastisk färgrikedom i en dämpad skala. Nere vid havsviken är båtarna upptagna och molnen smälter ihop med dimmorna över vattnet.
Grass, reeds, moss and leaves in different shades of grey, brown, green and yellow, that give a calm and at the same time a fantastic richness of colour in a muted scale. Down by the bay, the boats are brought up and the clouds merge with the mists over the water.
Kolbottensjön var en gång en del av Duvnäsviken som ledde in mot Mälaren. Vi ser den från vårt hus. I dag är den avskuren, en grund, sumpig sjö som älskas mest av kanotister. Men den är väldigt vacker i november, när allt stillnar och de dämpade färgerna spelar mot varandra.
Lake Kolbottensjön was once part of the sea bay Duvnäsviken, which led into the large lake of Mälaren. We see it from our house. Today it is cut off, a shallow, swampy lake loved mostly by canoeists. But it is very beautiful in November, when everything quietens down and the muted colours play against each other.
Hur tränar vi på att kunna vila och varva ner när mörkret tar över? Hur kan vi säga stopp? Ett sätt är att bli sjuk. Just nu är alla sjuka, covid, influensa, förkylningar. En möjlighet att stoppa stresskarusellen i hjärnan. Jag försöker se mörkret som en möjlighet till nedstigning, men det är svårt. Det är inget som uppmuntras i vår tid. Jag är sjuk i en vecka, ligger i sängen och jobbar. Det är bättre än att allt läggs på hög och ska göras sedan.
How do we learn to be able to rest and unwind when darkness takes over? How can we say stop? One way is to get sick. Right now everyone is sick, covid, flu, colds. An opportunity to stop the stress carousel in the brain. I try to see the darkness as an opportunity for descent, but it is difficult. It is not something that is encouraged in our time. I’ve been sick for a week, I lie in bed, working. It’s better than to amass it all and having to do it later.
Min ateljé ligger i Västberga industriområde. En bit bort ligger Solbergaskogen, en fin plats jag försöker gå till ofta. En liten våtmark, några berg, promenadstigar genom blåbärsriset. Inte stort nog för att vara en riktig skog kanske, men en oas, en lunga, betydelsefull för många människor, hundar och ekorrar. Jag har alltid lurar i öronen, för trafikljudet är rätt störande – E4:an går alldeles intill skogen. Jag går upp på berghällen högst upp för att se solen gå ner i sydväst, andas in den isiga luften. Det rosa ljuset lägger sig över byggprojekten nedanför, och på berget där jag står. På tallarnas stammar och isfläckarna i skrevorna. Det finns ett lugn i att vintern är på väg. Månen lyser över de södra förorterna medan lastbilarna drar förbi.
Vi hörs snart igen — Anna.
My studio is located in the industrial area of Västberga. A little further away is the Solberga Forest, a beautiful place I try to go to often. A small wetland, some mountains, walking paths through the blueberry rice. Not big enough to be a real forest perhaps, but an oasis, a lung, important for many people, dogs and squirrels. I always wear headphones, because the traffic noise is quite disturbing – the E4 runs right next to the forest. I climb the rock face at the top to watch the sun set in southwest, I breathe in the icy air. The pink light settles over the construction projects below, and onto the mountain where I stand. On the trunks of the pines and the patches of ice in the crevices. There is a calmness in the fact that winter is coming. The moon shines over the southern suburbs as the trucks pull by.
Until next time — Anna.
Ljuset—Mörkret 