SVENSKA: [Natten Tränger Sig På] Hej Anna – det var ett tag sedan! Det här skrev jag i slutet av december, när jag tänkte på hur höstmörkret väller in över Orkneyöarna.
Tack för berättelsen om din vandring vid höstdagjämningen, inramad av solens upp- och nedgång. Jag läste den i Glasgow, och efter att ha varit nedsänkt i staden i veckor verkade tankarna på att gå fritt längs en öde strand avlägsna och omöjliga. Att föreställa sig kusten på Öland och den mörka, tysta skogen blev till ett fönster mot andra möjligheter som öppnade sig i mitt sinne.
Sedan jag lämnade Orkney efter mitt senaste besök i september (fastklistrad vid färjans fönster såg jag Hoys röda sandstensklippor glida förbi, eldiga i ett svagt ljus), har jag tyvärr inte kunnat återvända på nästan fyra månader. Tankarna kring öarnas nedstigning från höst till vinter hämtar jag i stället bland mina minnen från tiden när jag bodde där och arbetade som flygvärdinna på de små flygplanen som går mellan Orkney och Skottland.
ENGLISH: Hello Anna — it has been a while! My response below was written at the end of December, thinking back to the onset of autumnal darkness in Orkney.
I enjoyed your account of your equinoctial walk, bookended by sunset and sunrise. I read it from Glasgow, where, having been immersed in the city for weeks, thoughts of walking freely along a deserted shore seemed distant and impossible. Picturing the coast at Öland and the dark, quiet forest was like a window of possibility opening in my mind.
Since I left Orkney following my last visit in September (glued to the window of the ferry as I watched the red sandstone cliffs of Hoy slip past, fiery in the low light), I’ve unfortunately not been able to return to Orkney for almost four months. My reflections on the islands’ descent from autumn into winter will instead be drawn from my memories from a few years ago, when I was living in Orkney and working as a flight attendant on the small planes which link Orkney to Scotland.
Jag började mina vandringar längs Orkneyöarnas kuster våren 2016 och njöt lyxen av de långa sommarnätterna. De innebar att jag aldrig behövde oroa mig för tiden – jag kunde ge mig av klockan sex på kvällen och gå fritt i timmar innan mörkret föll. När jag arbetade på flygen mellan Kirkwall och Aberdeen började mina skift klockan 07.00 och andra dagar slutade de klockan 20.30, mina dagar tillbringade jag helt i dagsljus. Jag blev van vid ljuset, och därför kändes det som ett ryck att nattens utkanter började inkräkta på min arbetstid när hösten kom. Nedstigningen mot mörkret kommer snabbt, och jag tänker på höstperioden som en tid för soluppgångar och solnedgångar, en känsla av avslutning och nostalgi, blandat med bävan inför vinterstormarna som ska komma. Fastspänd på min sittplats under de tio minuterna före eller efter start, satt jag och tittade, helt absorberad av ljusfloden som strömmade in genom fönstren; en rad gyllene ovaler som glidande rörde sig genom kabinen under vår resa i luften. Nedanför skulle tidvattnet skapa linjer i havsytan, och omfamna Copinsay som en miljon flytande diamanter.
I began walking the coastlines of Orkney in the spring of 2016, and enjoyed the luxury of the long, limitless summer nights meaning I never needed to worry about the time – I could set off at six in the evening and walk freely for hours before nightfall. Working on the flights between Kirkwall and Aberdeen, my shifts would begin at 7am and on other days finish at 8.30pm, my days spent completely in daylight. I grew used to this light, and so it was a jolt to begin to encounter the edges of night encroaching upon my working hours as autumn arrived. This descent into darkness comes fast, and I think of this autumnal period as a time for sunrises and sunsets, a sense of closure and nostalgia, mixed with trepidation at the winter storms to come. Strapped firmly into my seat for the ten minutes before or after take-off, I would sit and watch, absorbed by the flood of light streaming in through the windows; a row of golden ovals dipping and sliding through the cabin as we plotted our journey through the air. Below, the tide would leave lines in the sea’s surface, looped around Copinsay like a million liquid diamonds.
Nere på marken, när jag gick längs kusten i oktober och november samma år, hamnade jag i de tidiga skymningarna mer än en gång. Jag gick längs den tysta sumpiga stranden mellan Brig o’ Waithe och Hall of Clestrain, en nyans av gult och lila på himlen, innan jag återvände längs vägen i plötsligt mörker. En kväll gick jag på pirarna vid Stromness när mörkret föll, tusen starar prasslade och fladdrade på trästrävorna under mig. Skymningen gör att de svagare ljusen blir tydliga; strålarna från fyren på Graemsey som möter vattenytan nedanför; vågor som slår mot stranden i Houton i skimrande krusningar; stjärnorna ovanför som tänds en efter en.
Down on the ground, when walking the coastlines in October and November that year, I was caught out by these early nightfalls more than once. I walked the marshy shore between the Brig o’ Waithe and the Hall of Clestrain under an autumn hush, a tinge of yellow and lilac in the sky, before walking back along the road in sudden darkness. One evening I walked the piers of Stromness as night fell, a thousand starlings rustling and flitting on the wooden struts below. Dusk allows more subtle light sources to draw your attention; the lighthouse beams on Graemsay pooling gently on the water below; waves lapping the Houton shore in dark-bright ripples; the stars above emerging one by one.
Jag var mörkrädd när jag var liten, och jag minns rädslan över att som tonåring bli utskickad för att hämta kol i beckmörkret. Jag skrämdes också av att gå ensam på natten som student i Glasgow, av andra mycket mer olycksbådande skäl. Men under kustvandringarna den här hösten fann jag en ny känsla av självförtroende och slöt fred med mörkret. Kanske var det att vandra ensam under de här månaderna som hjälpte till att urholka rädslans grepp, skapa en känsla av motståndskraft och trygghet. När ljuset försvann under nätterna kände jag mig lugn och stark. Öarnas trygghet, i motsats till stadens faror, tillät mig att ta äganderätten till natten, och jag omfamnade den fullt ut, mina sinnen skärptes.
Friheten i att vandra ensam under natten– och att slappna av i verkligt djupt mörker–är något jag saknar mycket nu när jag har återvänt till staden igen.
Tills nästa gång – Frances.
I was scared of the dark when I was little, and I remember the dread at being sent out to fetch coal in the pitch darkness as a teenager. I feared walking alone at night as a student in Glasgow for other, much more sinister reasons. But on these autumn coastal walks, I found a new sense of confidence, and made peace with the dark. Perhaps it was the months of walking alone which had helped to erode the grip of fear, creating a sense of resilience and security. As the light faded away on these nights, I felt calm and strong. The safety of the islands, in contrast with the dangers of the city, allowed me to take ownership of the night, and I embraced it fully, my senses heightened.
The freedom to walk alone at night—and to relax into true, deep darkness—is something I miss a lot now that I have returned to the city.
Until next time — Frances.
Ljuset—Mörkret 