SVENSKA: Hej Frances! Tack för din beskrivning av hur hösten intar Orkney. Så mycket vildare än här. Och så mycket gråare, här betyder hösten ofta lika mycket sol som regn. Inför höstdagjämningen tog jag bilen ner till Öland igen. Utställningen Omloppstider skulle plockas ner, och med den mitt verk Vändpunkt som legat på stenstranden vid Trollskogens norra udde sedan sommarsolståndet.
ENGLISH: [Autumnal Equinox] Hi Frances! Thank you for your description of how autumn takes over Orkney. So much wilder than here. And so much greyer, here autumn often means as much sun as rain. In time for the autumnal equinox, I drove down to Öland again. The exhibition Omlopptider was to be taken down, and with that also my work Vändpunkt, which had been lying on the stone beach at Trollskogen’s northern headland since the summer solstice. [You can read more about the work in an earlier post here.]
Jag ville passa på att vara på plats både vid solens ned- och uppgång, på båda sidor om den natt som verket mäter ut. Vädret var soligt och vindstilla. Hela september var varm och fuktig, precis som augusti, sommarkänslan dröjde kvar även om nätterna blev svalare. Jag kan se ett mönster de senaste åren, det kan vara klimatförändringarna, där det höga ljuset mot knallblå himmel och den torrare luften inte infinner sig i början på september som de brukar. Men kanske var det bara de stora regnen i år som gjorde att det varma diset dröjde kvar.
I wanted to take the opportunity to be out there both at sunset and sunrise, on both sides of the night that the work measures out. The weather was sunny and calm. All of September was hot and humid, just like August, the summer feeling lingered even though the nights got cooler. I can see a pattern in recent years, it could be climate change, where the high light against bright blue skies and the drier air don’t appear in early September as they usually do. But maybe it was just the heavy rains this year that made the warm haze linger.
Med matsäck i ryggsäcken gick jag ut till udden i god tid för att vänta in solnedgången. Jag hade med mig kameran och passade på att dokumentera verket medan jag viftade bort flugorna som trivs bland komockorna. Här vandrar det nämligen omkring en flock med kor under sommarhalvåret. Jag fick äta medan jag rörde på mig för att freda min smörgås.
With some food in my backpack, I went out to the cape in good time to wait for the sunset. I had brought my camera and took the opportunity to document the work while I waved away the flies that thrive among the comucks – a herd of cows wanders around here during the summer months. I had to eat while moving to appease my sandwich.
Bredvid stugan på ön på andra sidan vattnet landade en havsörn, och det var den största jag någonsin sett. Frustrerande nog hade jag ingen kikare med mig. Jag fick nöja mig med att se konturerna av örnen när den satt sig tillrätta på gräset. Jag kunde se att den satt kvar och inväntade solnedgången. Precis när solen nådde horisonten flög den upp, tog ett varv runt ön, och landade någonstans där jag inte kunde se den. Det såg ut att vara en rutin som återkom varje kväll.
Next to the cottage on the island across the water, a sea eagle landed, and it was the biggest I had ever seen. Frustratingly, I didn’t have binoculars with me. I had to content myself with seeing the outline of the eagle as it settled on the grass. I could see that it was still there, waiting for the sunset. Just as the sun reached the horizon, it flew up, circled the island, and landed somewhere where I couldn’t see it. It seemed to be a routine that repeated itself every night.
Solen sjönk under horisonten kl 18:52, men ute på udden var det fortfarande ganska ljust. Jag njöt av den stilla kvällen och tänkte på att september är en fantastisk tid. Värme och ljus, och samtidigt ett lugn inför hösten. Det viktiga är gjort, nu gäller det att samla kraft.
Jag gick tillbaka ner till parkeringen genom skogen, en tur på ungefär en halvtimme. Redan på väg in i skogen var det betydligt mörkare, och efter halva vägen såg jag knappt tio meter framför mig. Plötsligt såg jag två svarta gestalter på stigen, de hade stannat till och såg ut att hålla på med en väska. Nu blev jag obehaglig till mods. Udden är ett militärområde, och det finns anläggningar under markytan. Med ett oroligt världsläge tänkte jag både på spionage och sabotage, detta var inte vanliga militärer, och visste inte om jag skulle ge mig till känna eller backa in i mörkret. Ingen hade upptäckt mig, så jag stod kvar helt stilla utan att någon såg mig. Mörkret är otäckt eftersom vi inte förstår vad vi ser, men också ett skydd. Jag fingrade på mobilen i fickan och var glad att jag hade sparat på batteriet genom att ställa den i flygplansläge under kvällen. Jag var ensam med två mörka gestalter i ett stort naturområde, och långt till närmsta bebodda hus.
The sun sank below the horizon at 18:52, but out on the headland it was still quite bright. I enjoyed the quiet evening and thought that September is a great time. Warmth and light, and at the same time a calm before autumn. The important things are done, now it’s time to gather strength.
I walked back down to the parking lot through the woods, a walk of about half an hour. Already on the way into the forest it was considerably darker, and after half way I could barely see ten metres in front of me. Suddenly I saw two black figures on the path, they had stopped and appeared to be doing something with a bag. Now the situation became uncomfortable. The Cape is a military area, and there are facilities below ground level. With a troubled world situation, I thought both of espionage and sabotage, these men were not ordinary military, and I didn’t know whether to make myself known or back into the dark. No one had spotted me, so I remained completely still without anyone seeing me. Darkness is scary because we don’t understand what we see, but also a protection. I felt the phone in my pocket and was glad that I had saved the battery by putting it on airplane mode during the evening. I was alone with two dark figures in a large natural area, and far from the nearest inhabited house.
Efter en stund förändrades gestalterna när de rörde på sig, de flöt ihop till en och jag insåg att det jag såg framför mig var den svarta tjur som hörde till koflocken. I vanliga fall hade jag tagit det väldigt försiktigt, men nu sa jag bara åt tjuren att flytta på sig så att jag kom förbi. Den lommade iväg in bland tallarna utan protester. Jag ringde upp min kollega Ebba eftersom jag var ganska skakad. Mörker är ingenting jag gillar, det är bara så.
Nästa morgon ställde jag klockan på 05:30 för att snabbt äta en tallrik gröt, kasta mig ut och köra upp till udden för att kunna vara på plats vid soluppgången 06:38. Mörkret brydde jag mig inte om eftersom jag hade bråttom. När jag kom ut ur skogen lyfte en häger från stenarna vid stranden, och jag såg ut över en fantastisk höstmorgon, lika vindstilla som kvällen innan. Flugorna hade inte vaknat, så jag kunde dricka mitt kaffe i lugn och ro medan jag väntade på solens uppgång.
After a while the figures changed as they moved, they merged into one and I realised that what I saw before me was the black bull belonging to the cow herd. Normally I would have taken it very carefully, but now I just told the bull to move so I could pass. It limped off into the pines without protest. I called my colleague Ebba because I was quite shaken. Darkness is not something I like, that’s just the way it is.
The next morning I set the clock for 05:30 to quickly eat a plate of porridge, throw myself out and drive up to the headland to be there for sunrise at 06:38. I didn’t care about the darkness because I was in a hurry. As I emerged from the forest, a heron rose from the rocks by the shore, and I looked out over a fantastic autumn morning, as windless as the night before. The flies hadn’t woken up, so I could drink my coffee in peace while I waited for the sun to rise.
Höstdagjämningen markerar punkten där nedstigningen börjar. Fram till dess gäller prestation, produktion, energi, insamling av intryck. Sedan måste livet gå ner i varv, bli mer inåtvänt, långsammare. Nu börjar den mörka och kalla delen av året. Jag monterade ner mina verk på Öland och körde tillbaka hem igen, nu var jag färdig med sommarhalvåret.
Vi hörs snart igen — Anna.
The autumnal equinox marks the point where the descent begins. Until then, performance, production, energy, collection of impressions apply. Then life must slow down, become more introverted, slower. Now begins the dark and cold part of the year. I disassembled my works on Öland and drove back home again, now I was done with the summer semester.
Until next time — Anna.
Ljuset—Mörkret 