SVENSKA: Hej Anna — det var så fint att följa med genom den solfläckade skogen i Nacka, men under ytan finns ju något oroande med hur årstiderna beter sig, en olycksbådande underström av klimatförändringar.
I slutet av augusti fick jag möjlighet att vara på Hoy en vecka. På förmiddagarna gick jag ner till stranden vid Rackwick och höll mig ifrån myggorna genom att hoppa mellan de runda sandstensblocken. På eftermiddagarna vandrade jag längs kusterna i South Walls och Hoy tillsammans med Allan, min partner.
ENGLISH: Hi Anna — I enjoyed the journey you took us through the sun-dappled forest in Nacka, though, underneath there is something unsettling about these unfamiliar changes to the seasons – an ominous thrum of climate change.
I was lucky to spend eight nights staying in Hoy at the very end of August. I spent my mornings walking down to the shore at Rackwick, keeping one step ahead of the midges by jumping from one spherical sandstone boulder to the next, while my afternoons were spent walking the coastlines of South Walls and Hoy with my partner Allan.
Här, mellan sommarens sista dagar och höstens intåg, kunde ljuset en dag vara starkt och bländande, och ytan av Pentland Firth skimrande som diamanter, medan det nästa dag var matt och dystert. Dimman täckte dalen i Rackwick flera dagar i rad, medan vinden drog upp vågorna till torn av skum och vattenkaskader.
Caught between the last throes of summer, and the onset of autumn, the light could be one day bright and dazzling, diamonds shimmering on the surface of the Pentland Firth, while the next would be dull and grim, mist filling the valley for days at Rackwick, the wind drawing the waves up into towers of spray and foam.
På Orkney blåser höstlöven ofta bort från de få träden innan de ens har fått en chans att ändra färg – de förvandlas snabbt till fuktig kompost i stället för torra, bruna lövhögar. När nätterna blir längre, är höstens förebud snarare en blå skymning efter den allt tidigare solnedgången. Snarare än i höstlöven, ser jag årstidens färger i de korallglödande molnen när mörkret är på väg. Jag hittar dem i sluttningarna täckta med ljung, blommande i nyanser av purpur och rost. Jag hittar dem när jag simmar i skymningen, när solnedgången färgar havsytan i bärnsten och lila.
In Orkney, autumn leaves are often blown from the few trees before they have a chance to change colour — turning quickly to damp mulch rather than mounds of crisp brown leaves. With the nights drawing closer and closer in, autumn in the islands is instead heralded by the bruised colours of dusk, as sunsets creep closer and closer in to greet us. Rather than in autumn leaves, I found the colours of the season caught in clouds tinged by a coral-glow at nightfall. I found them in the heather hillsides, blooming in shades of purple and rust. I found them as I swam at dusk, as the setting sun pooled amber and lilac on the surface of the sea.
Den här känsla av att vara utlämnad till vädrets nyckfullheter påminde mig om ett besök på Hoy för fyra år sedan, just i övergången mellan augusti och september. Det hade regnat i flera dagar, det gjorde vägarna till bäckar och omintetgjorde mina planer på att vandra längs kusten. Men sedan, under min sista dag där, sprack molnen upp, och jag upplevde en sådan lättnad, ett vackert bloss av glädje innan vinterns obevekliga stormar och mörker kom.
This feeling of being at the wistful mercy of the weather reminded me of a visit to Hoy four years previously, at the brink between August and September. During that visit, it had rained for days, turning the roads to streams and thwarting my plans to walk the coastline. Then, on my last day, the clouds parted, and I experienced a similar relief, a beautiful blaze of joy before the relentless gales and darkness of winter arrived.
Här kommer nu några utdrag från anteckningarna på min karta under just den vandring jag gjorde på Hoy 2019:
Djup ljung, tunt blekt bloss
Eldiga moln blommar över mörka berg
Havssulan skjuter i höjden, havet blir till metall
Salt luft, ljuset är som honung
I’ll share now some excerpts from my the walk-notes I made on my OS Map from that solo visit to Hoy in 2019:
Deep heather, thin pale flare
Fiery clouds bloom over dark hills
Gannet soars, sea turns to metal
Salt air, honeyed light
Vid den här tiden på året kan ingenting tas för givet. Vackra dagar måste gripas i flykten, gråtrista dagar accepteras, och det tidiga mörkrets inbrott uppskattas för att det ger välkommen vila. Mot slutet av vistelsen på Hoy såg vi en blå supermåne stiga långsamt över kanten av Mel Fea. Fönstren i vår stuga glödde som bärnsten, och vi stod vaggade av dalens branta sidor, och bortom dem: den mörka Atlanten.
Tills nästa gång — Frances.
At this time of year, nothing can be taken for granted. Beautiful days must be seized, dreich days accepted, and the earlier onset of darkness appreciated for the welcome rest it provides. One evening towards the end of our stay in Hoy, we watched a blue supermoon rise slowly over the brink of Mel Fea. The windows of our cottage glowed amber against the night, and we stood cradled by the steep sides of the valley, the dark Atlantic waiting beyond.
Until next time — Frances.
Ljuset—Mörkret 