SVENSKA: Hej Frances — Som många andra områden fick Nacka flera stora skyfall under augusti i år, antagligen påverkades vädret av värmeböljan i södra Europa. Det märks genom att fukten dröjer sig kvar i marken. Grönskan är överväldigande när man går mellan villaträdgårdarna, de ser ut som förortsdrömmar varenda en. Det är också något med diset i luften, det ger en ton av dröm och förtrollning. Det är tungt att andas ibland och svetten rinner, men den varma fukten bäddar in en i underbara minnen av tidigare augustinätter, just som du beskrev om Graemsay, att årstiden framkallar tidigare år. När jag ser tonåringarna röra sig på gatorna tänker jag att den här sommaren skapar många nattliga minnen för dem, och ju varmare och disigare desto bättre…
ENGLISH: [A Very Humid August] Hi Frances — Like many other areas, Nacka received several heavy downpours during August this year, probably because the weather was affected by the heatwave in southern Europe. You can tell by the moisture lingering in the ground. The greenery is overwhelming when you walk between the villa gardens, they look like suburban dreams every single one. There is also something about the misty air, it gives a tone of dream and enchantment to everything. It’s heavy to breathe at times and the sweat pours, but the warm humidity embeds you in wonderful memories of past August nights, just as you described about Graemsay, that the seasons evoke past years. When I see teenagers walking in the streets, I think that this summer creates many night memories for them, and the warmer and hazier the better…
Jag går ut i skogen, som jag brukar, och målet är Knipträsk – en liten insjö med klippiga stränder några kilometer bort. Det är varmt som det brukar vara i augusti, men också annorlunda. Här brukar torr hetta föra fram den starka doften av tallbarr och dammet ryka från vägen. Gräshoppor brukar spela i det torra gräset. I dag finns här ett annat ljud. Ett surr av tusentals myggor, som kläckts i våtmarker och pölar runtomkring. Jag får hela tiden vifta och smälla när jag känner sticken. Att stanna till är helt omöjligt, då sätter de sig överallt.
I walk out into the forest, as I usually do, and my destination is Knipträsk – a small lake with rocky shores a few kilometres away. It is warm as it usually is in August, but also different. Here, dry heat usually brings out the strong scent of pine needles and the dust smokes from the road. Grasshoppers usually play in the dry grass. Today there is a different sound here. A buzz of thousands of mosquitoes, which have hatched in wetlands and puddles all around. I keep waving and slapping when I feel the stings. Stopping is impossible, then they will be all over me.
I stället för ljusbrunt gräs och björkar med gulnande löv, som det brukar vara i slutet av sommaren här, är det grönskan som tagit över. Björnmossan är tjockare än någonsin, lingonen större än vanligt där de lyser i rött mot allt det gröna. Renlaven har svällt och vuxit sig hög och mjuk, i stället för att bli torkad och sträv. Färgerna är starka och skuggorna dämpade eftersom ljuset är så diffuserat.
Instead of light brown grass and birches with yellowing leaves, as is usually the case at the end of summer here, the greenery has taken over. The bear moss is thicker than ever, the lingonberries bigger than usual where they shine in red against all the green. The reindeer lichen has swelled and grown tall and soft, instead of being dried and rough. The colors are strong and the shadows subdued because the light is so diffused.
Vägen är en grusväg från gården Drevinge, som funnits på samma plats sedan järnåldern, fram till gården Erstavik som säkert funnits lika länge, och som ägt marken häromkring sedan medeltiden. Strax före Erstaviks stora herrgård går stigen in genom skogen mot Knipträsk, en helt vanlig anonym liten sjö som bildats i det här klippiga området fullt av oländig skog. Jag kryper förbi trädgrenarna medan jag slår efter myggen.
The road is a gravel road from the farm Drevinge, which has existed in the same place since the Iron Age, to the farm Erstavik, which has probably existed for as long, and which has owned the land around here since the Middle Ages. Just before Erstavik’s manor, the path turns in through the forest towards Knipträsk, an ordinary anonymous small lake formed in this rocky area full of rugged forests. I crawl past the tree branches as I chase the mosquitoes.
Solen reflekteras glittrande samtidigt som det lätta diset dröjer kvar. Hit till Knipträsk brukar jag gå för att sitta en stund medan jag tittar ut över vattnet, gärna med något att äta och dricka. Det är tyst och skyddat för vinden. Men det gick inte den här gången. Termosen blir kvar i ryggsäcken, för det går inte att sätta sig ner. Jag plockar snabbt några lingon, ett bär jag verkligen lärt mig uppskatta på senare år, och går snabbt tillbaka in i skogen. Trampar ner i något slags sumpmark innan jag är ute på vägen och går vidare hemåt.
Vi hörs snart igen — Anna.
The sun is sparklingly reflected while the light haze lingers. I usually go here to Knipträsk to sit for a while, looking out over the water, preferably with something to eat and drink. It is quiet and sheltered from the wind. But it didn’t work this time. The thermos remains in the rucksack, because it is not possible to sit down. I quickly pick some lingonberries, a berry I’ve really learned to appreciate in recent years, and quickly go back into the forest. Stepping into some kind of marsh, before I’m out on the road again to continue back home.
Until next time — Anna.
Ljuset—Mörkret 