SVENSKA: Hej Anna — jag skriver till dig i september och gör sällskap över tröskeln när nätterna blir längre och mörkare. Tanken på gräshoppor som spelar i sommarnätterna är så underbart främmande för mig. Långa värmeperioder under somrarna har vi sällan på Orkney, även om årets sommar var ovanligt solig och het – det var något jag fick uppleva flera gånger när jag var hemma från Glasgow. I mitt förra inlägg nämnde jag junivandringen på ön Hoy. Den återvänder ofta i mina tankar, så jag måste skriva till dig om den innan jag kan stänga dörren om sommaren och komma in i hösten ordentligt.
Den 26 juni, tre dagar efter vår regniga Johnsmas-vandring på Papay, gjorde min vän Mal Grieve och jag ett andra försök att följa midsommarsolen in i natten: den här gången på Hoy, en av Orkneys största, mörkaste och mest kuperade öar, åt sydväst i ögruppen. När man reser med passagerarfärjan från Stromness till North Hoy, mellan ut- och hemresan, kör båten runt den närliggande ön Graemsay. Det kändes fint att åka moturs runt den lilla ön, för här vandrade Mal och jag tillsammans längs med kusten för två år sedan, i juni 2021. Från färjan återupplevde vi vår Graemsay-vandring baklänges – vi såg hur våra dåvarande jag vadade genom tjock ljung och sumpigt gräs vid the Lash, hur vi undersökte den utspridda sanden där Mal samlade små bitar av maerl (ett sjögräs som liknar korall), och hur vi satt vid piren och dinglade med benen i kvällssolen medan vi väntade på båten hem. Jag nämnde hur glad jag alltid är över att se Graemsay nu, oavsett om jag tittar ner från Orphir Hills eller Hoys östkust – en hel dag som har delats mellan oss två, vars minnen finns kvarhållna i öns släta gröna oval. Mal svarade med hur tillfredsställande det känns att ha vandrat en ös hela kustlinje i en prydlig slinga. Det kan jag verkligen relatera till, det är exakt den känslan som har drivit mig ut bland sönderfallande klippor och kullar fulla med taggtråd längs med Orkneys kuster de senaste sju åren. För mig kommer Graemsay alltid att skimra av minnena från den där junidagen, även mitt i vintern. Jag är glad att det är en känsla jag kan dela med vänner.
ENGLISH: Hi Anna — I’m writing to you in September, joining you well over the threshold as the nights draw closer and closer in. The thought of grasshoppers singing into the summer nights is so delightfully foreign to me, and extended periods of warmth are not a guaranteed part of an Orkney summer – although the islands have enjoyed a particularly hot and sunny summer this year, which I have seized at various moments when I’ve been home from Glasgow. My mind is still returning to the June walk in Hoy that I mentioned in my last post, and so I must write to you about it before I can close the door on summer and situate myself firmly in autumn.
On 26th June, three days after our rainy Johnsmas walk in Papay, my friend Mal Grieve and I made a second attempt to follow the midsummer sun into the night, this time in Hoy, one of Orkney’s larger, darker, hillier islands, to the south-west of the archipelago. When travelling on the foot passenger ferry from Stromness to North Hoy, between your outward and return journey, you must encircle the nearby island of Graemsay. Mal and I enjoyed looping anticlockwise around this little island, which we had walked the coastline of together two years ago in June 2021. Watching from the ferry we relived our Graemsay walk in reverse — seeing our past selves wading through thick heather and marshy grass at the Lash, examining the scatterings of sand where Mal had gathered tiny pieces of maerl, and landing briefly at the pier where we had dangled our legs in the evening sun while waiting for the boat to take us home. I mentioned how happy I am to see Graemsay now, whether looking down from the Orphir Hills or Hoy’s east coast — an entire day shared between us, our memories held neatly in its smooth green oval. Mal responded with the satisfaction they find in having walked a perfect coastline in one neat loop — which I can relate to, as it’s the exact feeling which has pushed me along crumbling scree cliffs and through barbed-wire infested hummocks of grass while walking Orkney’s coasts over the last seven years. Now, even in the depths of winter, Graemsay will always glow with the memories of that June day. I’m glad it’s a feeling which I can share with friends.
Framme vid Moaness Pier lämnade vi sundets glitter bakom oss och gick norrut för att hitta en bra lägerplats. Kvällen var ljus, klar och underbart lugn, den såg ut att fortsätta så. Vi arbetade långsamt med att sätta upp våra tält, och efter att ha lagat middag väntade vi till klockan 22 för att solen skulle stå tillräckligt lågt för att vår vandring längs med kusten skulle börja. Vi gav oss av genom ett tjockt bärnstensfärgat ljus som gjorde gräset, stenarna, havet och himlen lika fylliga som honung. När vi lämnade Orphir Hills och Graemsay bakom oss möttes vi istället av uddarna Black Craig och Breck Ness bakom varandra i norr. Solen stod lågt över havet i nordväst, en flamma av orange mot svarta taggiga klippor. När den till slut sjönk under horisonten kl. 22.28 började Hoys färger mjukna, och kullarna och fälten framför oss blev pastellfärgade och lugna. Ovanför hängde en halvmåne, skarp och ljus över the Kame.
Arriving at Moaness Pier, we left the glittering Hoy Sound behind, and walked north looking for a good spot to camp. The bright, clear evening felt luxuriously calm, stretching lazily ahead of us, and we made slow work of setting up our tents and cooking dinner, waiting until 10pm for the sun to drop low enough to begin our walk along the coast. We set off through a thick amber light which turned the grass, stones, sea and sky as rich as honey. Leaving the Orphir Hills and Graemsay behind us, we were greeted instead by the layered headlands of Black Craig and Breck Ness to the north. The sun lay low over the waves to the north-west, a blaze of orange against black jagged rocks. When it slipped at last beneath the sea at 10.28pm, the colours of Hoy began to soften, the hills and fields ahead turning pastel and calm. Above, a half-moon hung sharp and bright over the curve of the Kame.
Ljuset bar oss genom natten. Vi kunde lätt ta oss fram över stenstränderna, ta oss upp och ner för gräsbevuxna raviner, och utforska rostiga skeppsvrak och stenhällar med pölar fyllda med flytande silver. Vi tog tid på oss på stränderna, drack varm choklad och kaffe, och letade efter snäckor så sent som tjugo över elva (jag hade bara ögon för de små bulliga snäckorna “groatie buckies”, medan Mals favoriter mer var underdogs – rester av sjöborrar och trasiga valthornssnäckor). Horisonten i norr glödde fortfarande av orange, ovanför och nedanför kantat av blå himmel och silverglänsande hav, lysande mot den mörka stranden. På samma sätt som havsrosorna, lavarna och limpetarna nästan hade blivit till egna ljuskällor i Papays midsommarskymning, verkade havet här glöda underifrån: det samlade, bröt och reflekterade varje litet tillgängligt ljus. Jag blev påmind om hur författaren Audrey Magee skriver om just det här genom ett samtal mellan en ung irländsk öbo och en engelsk målare i sin bok The Colony:
This gentle light carried us endlessly into the night, allowing us to pick our way easily over pebbles and up and down grassy gullies, exploring rusted shipwrecks and sheets of rock dotted with pools of liquid silver. We took our time on the shore, drinking hot chocolate and coffee and searching for shells as late as 11.20pm. (I only had eyes for groatie buckies, while Mal’s favourites were the underdogs — scraps of sea urchin and broken whelks.) The horizon to the north still glowed orange, bordered above and below by blue sky and silvery sea, luminous against the dark shore. In the way that the sea pinks, lichen and limpets had almost become light sources amongst Papay’s midsummer dusk, the sea here seemed to glow from beneath, collecting, refracting and returning every available scrap of light. I was reminded of the way the author Audrey Magee writes about this effect through a conversation between a young Irish islander and an English painter in her book The Colony:
Midnatt kom när vi lämnade den steniga stranden och klättrade upp på gräset nedanför the Kame. När jag planerade vandringen hade jag varit orolig för mörkret och farorna längs med klipporna, men under den här natten fortsatte land och hav att bada i en evig skymning. Smörblommor och stormfåglar lyste, det mjuka gräset och kullarna bar förhäxande färger, klippsidorna och havet sken under månen. Vi hade följt efter midsommarljuset långt in i natten, drivit dagen till dess gräns – utan att hitta ett märkbart slut.
Midnight arrived as we left the rocky shore and climbed up onto the grass beneath the Kame. When planning this walk, I had been worried that darkness and danger would find us along these cliffs, but tonight the land and sea remained bathed in an eternal twilight, buttercups and fulmars clear, the soft grass and hills full of bewitched colour, the cliff faces and sea aglow under the moon. We had chased the midsummer light far into the night, pushing the day to its limit, and found no discernible end.
Vi fortsatte bort från stranden strax före klockan ett, och utan havets reflektioner blev det mörkare, där blek ängsull dansade bland ljungen. Längre in mot land, längs med vägen, skrämde vi en storspov som oroligt flög upp. Dess varningsrop ekade kusligt mot de branta sidorna av Ward Hill. En våg av trötthet drev oss vidare, tillbaka till stranden där våra tält och sovsäckar låg och väntade på oss. Det var svårt att säga när det var som mörkast, men när vi nådde havet igen efter klockan två började havet och himlen att glöda med förnyad styrka. Som Mal senare uttryckte det, “det fanns ingen början eller slut på dagen, bara en disig barriär som vi passerade utan att ens lägga märke till kanterna.”
We turned away from the shore just before 1am, and without the gleam of the sea, the land grew slightly darker, where pale bog cotton strands danced among the heather. Further inland, along the road, we startled a curlew into anxious flight, its warning cry echoing strangely against the steep sides of Ward Hill ahead. A wave of tiredness pushed us onwards, back to the shore where our tents and sleeping bags lay waiting to welcome us. It was hard to say when it was darkest, but as we reached the sea once more after 2am the waves and sky began to glow with a renewed strength. As put by Mal, later, ‘there was no beginning or end to the day, just a hazy barrier that we walked through without noticing the edges.’
Vandringarna som blir till varv runt öarnas kurviga kustlinjer påminner mig om jordens rörelser runt sin egen axel, och solens eviga gång runt jorden. Varje sommar bär ekot av somrarna innan, och där bakom finns barndomen – när varje årstid verkade vara i en evighet. En ny årstid ger oss också glädjen av att minnas det förflutna.
Vi hörs snart igen — Frances.
These satisfying loops around island-curves now bring me to the thought of the earth turning on its axis, and the endless loop of the sun around the earth. Each summer unfolds with the echoes of the summers before it, reaching back into childhood when seasons seemed to last for years. As we greet each season anew, we also greet fondly the memories of our pasts.
Until next time — Frances.
Ljuset—Mörkret 