Ljuset—Mörkret

SVENSKA: Hej Anna ⁠— Jag är tillbaka från en midsommarresa till Orkney, och berättar här om två vandringar jag gjorde där, mellan solnedgång och soluppgång, så nära sommarsolståndet jag kunde komma. Innan jag återvände hem den här gången frågade jag dig om det var något särskilt du ville att jag skulle fokusera på. Ditt svar var horisonten mot norr. Även om jag inte kan vara där själv, känner jag länken till den norra horisonten i ditt verk på Öland – möjligt att nå bara av dem som gör den långa vandringen genom skogen och ut på stenstranden vid norra udden, där verket pekar på solens upp- och nedgång under året. Då passar det bra att mina två nattvandringar – en tillfällig och en planerad – tog mig runt nordkusterna på två av Orkneys yttre öar, Papa Westray och Hoy. I det här första inlägget ska jag berätta om Papa Westray, eller Papay, som vi kallar ön på Orkney.

ENGLISH: Hello Anna ⁠— I’ve returned from a midsummer trip to Orkney, to tell you about two walks I made there, in the gap between sunset and sunrise, as close to the summer solstice as I could get. Before I went home, I asked you if there was anything in particular you’d like me to focus on for this visit, and your answer was the horizon to the north. Though I can’t be there myself, I can feel the link to the northern horizon in your artwork [link here] in Öland, only visitable by those who make the long walk through the forest and onto the shingle at to the north end of the narrow peninsula, where your sculpture points to the sun’s rising and setting points throughout the year. So, it’s fitting that my two overnight walks — one incidental, and one planned — took me around the northern coasts of two of Orkney’s outer islands, Papa Westray and Hoy. In this first post, I’ll tell you about Papa Westray, or Papay, as we call it in Orkney.

Två dagar efter sommarsolståndet tog jag det åttasitsiga Islander-planet till Papay, en av Orkneys nordligaste öar. Papay är cirka 6,5 gånger 1,6 km till ytan och med en befolkning på 90 personer, där den ligger alldeles intill den större grannön Westray. Här känns allt nära inom räckhåll. Min pappa tog mig till Papay första gången när jag var ungefär åtta, men då var jag för liten för att uppskatta det hela. Det var först i tjugoårsåldern, genom Amy Liptrots författarskap, som jag lärde känna ön djupare. Hennes bok, The Outrun, relaterar väldigt mycket till mig eget liv: en erfarenhet av att växa upp på Orkney med föräldrar som flyttat dit, och att sedan lära sig se öarna på nytt när man återvänder hem som vuxen. Genom konstnärskollektivet Móti Collective besökte jag Papay 2017 för att delta i den fantastiska ØY-festivalen för första gången, och sedan dess har vi fortsatt att stärka banden med människorna där. Med alla besök genom åren – vinterkonstfestivaler, höstutställningar och sommarfilmspremiärer – har jag lyckats ta mig runt en stor del av Papays kustlinje, och även grannön Holm, även om du kan se på min handskrivna karta nedan att min vandrade version av Papay fortfarande saknar höger fot.

Two days after the summer solstice, I took the eight-seater Islander plane to Papay, one of Orkney’s northernmost islands with a population of 90 people. The island is around four miles long by one mile wide, kept company by neighbouring Westray, and when you’re there you feel everything is within your grasp. My dad first took me to Papay when I was around eight years old, but I was too young to appreciate it, and so it was in my twenties through the writing of Amy Liptrot that I began to form a fuller impression of the island. Her book, ‘The Outrun’, is so relatable to me in her experience of growing up in Orkney with parents who moved there, as well learning to see the islands afresh when returning home as an adult. Alongside Móti Collective, I began visiting Papay in 2017 to attend the brilliant ØY Festival, and since then our collective has continued to build bonds with the folk there. Through these visits over the years — to winter art festivals, autumn exhibitions, and summer film premieres — I’ve managed to make my way around much of the coastline of Papay, including its neighbouring Holm, though you can see below in my handwritten map that my walked version of Papay is still missing its right foot.

Det var just den där sydöstra udden som jag girigt scannade av från Islanderns fönster, i hopp om att samma kväll kunna vandra den tillsammans med min vän Mal Grieve (en annan medlem av Móti Collective). Hon var på Papay för premiären på sin nya film, “Peedie Island”, en kort skuggfilm skapad tillsammans med skolbarn och andra boende på platsen – filmen tar upp några av de miljöfrågor som påverkar ön. Men mina planer på att vandra den saknade biten av Papays kustlinje ändrade jag glatt när Mal välkomnade mig och berättade att det här var kvällen för Papays Johnsmas-firande. Efter filmpremiären skulle öborna samlas vid en brasa mitt på ön, och i skymningen sedan ge sig av på en vandring runt nordkusten i det kvarvarande skenet av midsommarsolen som sänkt sig under horisonten. Att vandra efter solnedgången var ju en av mina avsikter med den här resan, att se hur långt juniljuset skulle sträcka sig in i natten. Nu kunde jag inte missa tillfället att göra en vandring tillsammans med en grupp människor som kände Papay bättre än jag. Dessutom kom jag tillbaka till en rutt jag hade erfarenhet av, eftersom jag hade vandrat öns norra kust två år tidigare, 2021, den gången under en strålande sommarsol.

Det spåddes regn till natten, så när alla samlats för att avnjuta filmpremiären satte jag och Mal snabbt upp våra tält vid vandrarhemmet, då och då omfamnade av röken från den närliggande midsommarbrasan. I min fantasi är nätterna på Orkney i juni lugna, klara och ljusa, men så är inte alltid fallet – ibland kan ett lager av moln eller tjock dimma blockera solen, och det här var en sådan kväll. Vi anslöt oss till vännerna i ringen runt brasan. Inga stolar fanns kvar, så vi satt i det långa gräset under de låga grå molnen. Vi pratade om Island, Färöarna och varma tångbad, och efter ett tag reste vi på oss och vår lilla grupp gav sig iväg runt tjugo över tio på kvällen. En glimt av neon-orange i norr, samma färg som skenet från gatlyktan intill, var det enda som berättade om solnedgången.

It was this south-east headland that I scanned greedily from the window of the Islander, hoping to walk it that night with my friend, Mal Grieve, another member of Móti Collective. They were in Papay for the premiere of their new film, ‘Peedie Island’, a short shadow-puppet film made with the local schoolkids and community, which addresses some of the environmental issues affecting the island. My plans to walk the missing piece of the Papay coastline were happily dropped when Mal greeted me from the plane and informed me tonight was the evening of Papay’s Johnsmas celebrations. After the film premiere, the islanders would be gathering at a bonfire in the centre of the island, then setting off at dusk to walk around the northern coast, their route lit only by the remains of the midsummer sun as it dipped below the horizon. Walking after sunset had been one of my intentions for this trip to Orkney, to see how far the June light would stretch into the night, but I couldn’t miss this opportunity to walk with a group who knew Papay better than me, retracing a route I already had experience of, as I’d walked the north coast of the island two years previously in 2021 under a bright summer sun.

Rain was forecast overnight, so after the community had gathered to enjoy the film premiere, Mal and I hurriedly set up our tents at the hostel, occasionally enclosed by the smoke-drift from the nearby midsummer bonfire. In my imagination, Orkney in June is filled with calm, clear, bright nights, but this is not always the case — sometimes a layer of cloud or haar can settle in, blocking the sun, and this was one of those evenings. We joined our friends in their circle by the fire — no chairs left, so we sat in the long grass under the low grey clouds, chatting about Iceland, the Faroes and hot seaweed baths. After a while, we roused ourselves and our small group of walkers set off around twenty past ten in the evening. A neon gleam of orange to the north, matched by the glow of a streetlamp, was the only evidence of the setting sun.

Vår rutt tog oss västerut till kusten vid Knap of Howar, den äldsta bosättning som finns bevarad i västra Europa. Vi satt vända mot nordväst vid Knap, med byxor som sakta blev fuktiga av det korta gräset, och skrev ner vårt antal – runt 12 personer – i en gästbok som skapats av Papays grundskola. En kvart efter solnedgången bestod den norra horisonten av ett band av blekt gulrosa, uppbrutet av avlägsna regnväder och med en mörknande himmel där bortanför. Tvärs över vattnet på Westray pulserade ljuset från Noup Head-fyren. När land och himlen mörknade omkring oss såg vi hur strandtriften, som växer utspridd runt Knap, nästan lyste mot skymningen. Blombollarna såg ut att skapa sitt eget bleka ljus mot det dämpade havet och gräset.

Our route took us west to the coast at the Knap of Howar, the oldest standing settlement in western Europe. We sat facing north-west at the Knap, trousers slowly growing damp from the short grass, and recorded our number — around 12 — in a visitors book set up by the Papay primary school. Fifteen minutes after sunset, the northward horizon held a band of pale peach lined by slanted sheets of rain, with a fading patch of sky beyond. Across the water in Westray, Noup Head lighthouse pulsed in and out of life. As the land and sky began to turn dull around us, we noticed that the sea pinks dotted around the Knap were becoming almost luminous against the dusk, their orb-like flowers seeming to generate their own pale light source against the muted sea and grass.

Det var dags att röra på sig igen, denna gång norrut längs kusten. Under molnen blev det snabbt mörkare. Det gick bra att se omgivningen, men färgerna försvann. Vi passerade en göl med blekt vatten och klättrade över en rad stättor som blev allt halare och halare. Sedan, söderifrån, kom regnet över oss – stadigt och utan tecken på att sluta. Då och då tappade vi medlemmar i gruppen som återvände hem över fälten. Det började långsamt gå uppför, de vågskurna stenhällarna på vänster sida blev till stora klyftor av svart sten, fårade av havet. När det nu blev allt mörkare var det stenarna som låg utspridda i gräset, fläckade av vita lavar, som fångade och återspeglade ljuset. De glödde förunderligt under våra fötter. Jag tänkte på när jag förra gången gick den här sträckan, 2021 – sommarsolen som trängde sig igenom sjok av kvarvarande dimma, de genomträngande skriken från silvertärnor när de strömmade förbi ovanför mig och det lugna, kusliga vattnet i Ettan Pows pool, en stor vattensamling i en klyfta invid havet. 

It was time to move again, this time northwards along the coast. Under the clouds, the light drained quickly to murk, which was fine to see by, but which held less and less colour. We passed a crater-pool of pale water, climbed a series of increasingly slippery stiles, and then, in from the south, the rain came to catch us — steadily and with no sign of stopping. Every so often we lost a member of our group as they cut across the fields for home. The land began slowly to rise, the wave-cut platforms to our left becoming great clefts of black rock lined with geos. As it got darker, white-lichened stones dotted throughout the grass were now what seemed to catch and return the light, glowing strangely beneath our feet. I thought about the last time I walked this stretch in 2021 — summer sun pushing through wisps of remaining haar, the piercing cries of the pickies (arctic terns) as they streamed overhead, and the calm and eerie waters of Ettan Pow’s natural pool.

Vi nådde gränsmuren mellan jordbruksmark och naturreservatet North Hill och gjorde en paus här – ett paket choklad skickades runt av våta händer, de som hade med sig vattentäta byxor hade dragit på dem. Detta var sista chansen att gå tillbaka till vägen. Sedan skulle det inte finnas några genvägar hem.

När vi gick var det lätt att gå mellan medlemmarna i gruppen, att prata sida vid sida i mörkret, om vad som hade fört oss alla till Papay, som boende eller besökare. Vi fick veta att vandringen varit en tradition i 16 år, startad av ett par 2007 och igång sedan dess. Vi vände inåt landet för att undvika klippkanterna, och tog ut en sträcka mot Mull Head, öns norra ände och en av Orkneyöarnas nordligaste utposter. Inom Orkneys skärgård är det bara spetsen av North Ronaldsay som sträcker sig längre mot polen. Nära midnatt hade de olika graderna av himmel (dunkel), hav (mörkt) och land (mörkast) vuxit sig allt närmare varandra, och jag märkte att det var lättare att se detaljer i utkanten av synfältet än i mitten. Höga stenrösen utspridda längs stranden blev omöjliga att skilja från stående figurer. Min telefonskärm var genomvåt och jag kunde inte använda den för att ta bilder, så jag lämnade den i fickan för att hålla ögonen anpassade till mörkret. Vi behövde inte någon ficklampa. Vid kanten av de låga klipporna gjorde vi en paus för att titta norrut mot horisonten, och undrade om vi skulle kunna se the Bore, en tidvattenvirvel i vattnet norr om Papay. Om man tog sig tid att leta kunde man hitta en mörkare fläck mitt i det mörka vattnet, en disig blåaktig oval — kunde vi se detta eller drömde vi bara?

We reached the boundary wall between farmland and the North Hill nature reserve and paused here — a packet of chocolate passed around by wet hands, waterproof trousers donned by those who had them. This was the last chance to head back to the road. Beyond this, there would be no shortcuts home.

As we walked, it was easy to drift between members of the group, to chat side by side in the gloom, about what had brought us all to Papay, whether to live or to visit. We learned that these walks had been a tradition for 16 years, started by a couple in 2007 and kept up ever since. Cutting inland to avoid the cliff edges, we made a line for Mull Head, the island’s north end and one of Orkney’s most northerly outposts. Within the archipelago, only the tip of North Ronaldsay extends further towards the Pole. Close to midnight, the varying tones of sky (dim), sea (dark) and land (darkest) had grown closer, and I noticed it was easier to see details in the edge of my vision, rather than the centre. Tall stone cairns dotted along the shore became indistinguishable from standing figures. My phone screen was drenched and I couldn’t work it to take photos, so I left it in my pocket to keep my eyes adjusted to the dark. We never had need for a torch. At the edge of the low cliffs, we paused to look north towards the horizon, wondering if we would see the Bore, a churn of rough tidal water that lies north of Papay. If you took the time to look, you could find a darker patch among the dark water, a hazy blueish oval — could we see it or were we dreaming it?

Vi pratade om vad som fanns därute, andra öar, nära men utom räckhåll – North Ronaldsay, Fair Isle. Vi pausade för ett gruppfoto med lång exponering och vände sedan söderut för att röra oss nerför östkusten med det kvarvarande ljuset i ryggen. Nu, närmare ett på natten, var det skålsnäckorna som återkastade ett svagt ljus uppåt från det kort betade gräset. Vandringen blev nu mer koncentrerad och bröts enbart av chokladpauser och sånger. Vi passerade klipporna vid Fowl Craig, där vår grupp på nio delades upp på hälften. Ena delen tog en genväg över kullen och vi andra höll oss till den vindlande kusten. Vi kom ner till en strand med högt vått gräs och hala småstenar som lätt kunde få en att snubbla. När vi höll på att ta oss runt North Wicks runda bukt, höll James, tillsynsman för fågellivet på ön, upp handen för att pausa våra steg – kan ni höra det? Jag hade inte märkt det ännu, men ett lågt ljud hade börjat höras bakom våra lättsamma samtal i det som nästan var mörker. Jag lyssnade och hörde ett svagt regelbundet raspande i fjärran, som det upprepade vridandet av en spärrhake. Det skar igenom ljudet av det våta gräset som drog över våra stövlar, genom läten från storspov och ejder- det var kornknarrens rop. Ljudet blev stadigt högre under den närmaste kvarten tills det kändes som om fågeln måste ha varit bara några meter bort, eller precis under våra fötter. James visade mig hur jag skulle lägga händerna runt öronen för att skära bort ekon och lokalisera den exakta källan till lätet. Vi tog oss tacksamt in på asfalten när en väg dök upp, blekt ljus samlade sig på dess våta yta bland de mörka fälten. Nu efter två på morgonen var Papay fortfarande i gråskala, men den vita sanden och havet till vänster om oss innebar att det var mer ljus än mörkt i världen när vi gick mot soluppgången. I öster låg Holm stilla mellan hav och moln, med horisonten suddig mellan dem.

Nästan hemma så kände vi starkt med varandra. Vi var helt genomblöta, insidan av mina jackfickor innehöll små vattenpölar och Rosemary noterade att det här var den näst blötaste av alla hennes Johnsmas-vandringar, men tack och lov mild och inte för kall. De som hade gått inåt landet från Fowl Craig nådde det stora huset före oss, och där anslöt vi tacksamt till dem för te, whisky, bröd och tårta, och med många stolar trängda runt bordet. Det var konstigt att plötsligt se ansiktena på mina vandringskamrater ordentligt, några för första gången. Det kändes som en midsommarversion av nyårsafton, en varm samling av vänner och främlingar, i olika tillstånd av pratstund och utmattning. Vid 03:30 var det nästan helt ljust och dags att säga godnatt och gå skilda vägar – men inte utan att först tända några tomtebloss och värma oss över den sista glöden av brasan utanför.

Nästa dag vaknade Mal och jag i våra tält, kokande under en het sol som tog sig igenom dimman. Vi flög söderut till Kirkwalls flygplats den eftermiddagen, och Papays högra fot förblir därför frestande ovandrad efter det här besöket. I hemlighet är jag glad över att ha en ursäkt för att komma tillbaka snart.

Vi hörs snart igen — Frances.

We thought of other islands, close but out of reach — North Ronaldsay, Fair Isle. We paused for a long-exposure group photo, then turned south to work our way down the east coast, leaving the remaining glow of light in the northern sky at our backs. Now, closer to one in the morning, scattered limpets were where we found small scraps of brightness, casting their dim light upwards from the sheep-nibbled grass. Moving more steadily now, the walk was broken only by chocolate-stops and songs. We passed the cliffs of Fowl Craig, our group of nine separating by chance as half took a shortcut across the hill and the rest of us stuck to the shore, down to a beach where the wet grass grew long and slippery pebbles threatened to trip us up. As we made our way round the curving bay of North Wick, James, the RSPB warden, held his hand up to pause our steps — can you hear that? Though I hadn’t noticed yet, a low sound had begun to undercut our easy conversation as we chatted in the almost-dark. I listened, and heard a low regular rasping sound in the distance, like the repetitive winding of a ratchet, cutting through the sound of the wet grass rustling on our boots, through the cries of curlews and dunters — it was the call of a corncrake.

The sound grew steadily louder over the next quarter of an hour until it felt as though the bird must have been only a few feet away, or right under our feet. James showed me how to cup my hands around my ears to cut out echoes and pinpoint the exact source of the call. We made our way gratefully onto tarmac when a road appeared, pale light pooling on its wet surface among the dark fields. Now after two in the morning, Papay was still in greyscale, but the white sand and sea to our left meant there was more light than dark in the world as we inched towards sunrise. To the east, the Holm of Papay lay still between sea and clouds, the horizon blurred between them.

Almost home, we sympathised with each other about how completely drenched we were — the insides of my coat pockets both held little pools of water — and Rosemary noted that it was the second wettest of all her Johnsmas walks, but thankfully it was mild so we weren’t too cold. The few who had cut inland from Fowl Craig reached the Manse before us, where we joined them gratefully for tea, whisky, bread and cake, with many chairs crowded around the table. It was strange to suddenly see the faces of my walking companions in full detail, some for the first time. It felt like a midsummer version of New Year’s Eve, a warm gathering of friends and strangers, in various states of chattiness and exhaustion. By 03:30 it was almost fully light, and time to say goodnight and go our separate ways — but not before lighting some sparklers and warming ourselves over the last embers of the bonfire outside.

The next day, Mal and I woke in our tents, boiling under a hot sun piercing the haar. We flew south to Kirkwall Airport that afternoon, and so Papay’s right foot remains tantalisingly unwalked following this particular visit. Secretly, I’m glad to have an excuse to go back soon.

Until next time — Frances.